KUSIN KARIN STICKAR

Kusin Karin har stickat vantar som födelsedagspresent till mig och de kunde inte varit mer lägligt – precis i samband med ny köldknäpp. Och de var stickiga och stela första fem minuterna bara. Nu är det lugna bananers. Så matchar de min hemmavirkade mössa också. Mössan har två vintrar på nacken men håller länge till. Vantarna tar jag med mig till fjällen på Sportlovsläger, kanske med ett par tunna innanför - smufft!

EN NY LÄSUPPLEVELSE?

Så har nya Hemslöjden kommit. Den ser annorlunda ut och heter annorlunda (från Hemslöjden till Hemslöjd) men kanske inte är så annorlunda egentligen. Innehållet är härligt och materialet tidningen är gjort av är skönt att ta i, viktigt för alla de skapande händer som läser tidningen varje år. Numret handlar om ylle och jag blir inspirerad av flera saker i tidningen, såklart mycket om ull och jag funderar på hur jag bäst ska packa till fjällen om två veckor.

Mest intressant är hur hjärnan kopplar samman artiklar i Hemslöjd nr.1 och andra saker jag sett. Till exempel tänker jag på likheterna mellan Erik Torstenssons tovade verk med verk av vikt papper som jag nyligen sett i en dokumentär i ämnet. Och hur konstnärer talar om sitt material – sådär passionerat och att det har så många sidor och är så mycket mer än ”bara” ull och ”bara” papper. Självklart tycker jag om artikeln om Patrick Hassel-Zein som krokar, det är för att jag är virkare skulle jag tro. Och för att Island verkar så särskilt coolt på något vis.

Mest tankar väcker faktiskt Aase Berg som sannerligen vet hur man använder sig av ord. Hennes krönika krokar tag i en mängd tankar och handlar på ytan om hemslöjden som både nyskapande och traditionell kraft, på djupet om människans kreativa kraft och behov. Hennes berättelse om lätt makabra ungdomspyssel påminner mig om en bildlärare på gymnasiet som gjorde masker av lövbiff. Hon berättade att hela hennes familj motvilligt gick med på att låta sig inkapslas i de tunna skivorna då och då men att hennes make ibland tyckte det blev lite för konstig lukt i badrummet där hon långsamt torkade maskerna och experimenterade sig fram till ”bäst process”.

Och någonstans där inspirerar Hemslöjd oavsett namn och grafisk formgivning mest. I alla dessa människor. Som slöjdar och skapar och knåpar och krånglar till det hemma. Som löser uppkomna problem på sitt eget sätt och skapar något unikt i detta. Som samlar på ullkammar och grottar ner sig i allt från hur träet känns i handen till hur en bra virknål ska vara utformad. Jag menar inget elakt med den kommentaren, magkänslans ”det känns bra” är nog alla kreativa människors startpunkt, oavsett om vi skapar med nytänk eller traditionellt.