"Många är för rädda för att visa upp sin smak"
"Den som inreder med bara nya möbler riskerar att få ett kataloghem"
"En sådan här 'vit låda' behöver en rejäl dos personlighet"
"Enbart designklassiker blir för själlöst. Johan har själv svetsat stommarna till soffbordet till exempel"
Citaten är hämtade ur stora svenska inredningstidningar som jag hittat när jag väntade på en mottagning. Men är inte designhysterin och "stylandet" en ganska så pressande grej - istället för att vara frigörande? Och vad gör att vi tycker att vissa grejor är god smak och andra inte?
I en trädgårdstidning som låg på min arbetskompis landställe på (trendiga) Gotland fanns en artikel som diskuterade God Smak i trädgården. Man kom fram till att det som var exklusivt var god smak. När det slutade vara exklusivt blev det istället billigt - exemplet de använde var de blå kloten av keramik som var så populära för tio är sedan. Några saker går över till att vara klassiska, till exempel en vacker fontän i en italiensk trädgård som, om den inte vore klassisk, kanske skulle klassas som gräslig.
Vi är rädda står det i ett citat, jag tror att det handlar om att man inte vill göra fel och kanske också att man inte har råd. Och vi vill inte ha ett för trendigt hem, det riskerar att bli ett tidsavtryck och så är det krångligt att hitta sitt eget avtryck också. Därför blir vi förblindade av vita väggar och stereotypa traditionella inredningar. Det kanske är god smak? Det kanske är okej hemma? Men vi vet att det inte förblir så. Till sist blir det allra mesta, inte allt, men det allra mesta trendiga helt omodernt. Exempelvis svampmålade terrakottaväggar och blå klot.
Hur har ni det hemma? Hur tänkte du när du inredde ditt hem? Är det viktigt att hemmet visar vem är - och om så är fallet - hur gör man för att uppnå något sådant, speciellt på en mindre budget?
